Nu är jag äntligen hemma igen. Har ärligt talat varit en ganska jobbig dag, men jag har klarat värre saker så självklart vet jag att jag klarar detta också! Minnesstunden eller vad man nu ska kalla det (folk kom och gick i princip hela tiden, så alla var inte samlade samtidigt så att säga) var fin. Jag, Johanna, Rasmus, Johan och några till satt vid graven och bara satt. Pratade inte, bara tänkte på Fredrik och hur han har det nu. Har inte haft sån ångest som jag hade idag på väldigt länge och det kändes som att allting jobbigt skulle starta om på nytt idag och att jag skulle behöva genomlida en likadan sommar som förra sommaren igen. Det skulle jag aldrig orka med. Visst, jag har klarat det innan men jag skulle aldrig klara det igen. Men som tur är tror jag och hoppas jag på att jag mår bättre om några dagar. Idag och igår var ju årsdagen av dagar jag verkligen minns och aldrig kommer glömma. Nu ska jag försöka fokusera på någonting annat så den äckliga ångestkänslan jag har i mig går i ide. Puss!